Honom skall vi ha!
Som jag skrev i mitt allra första inlägg så är jag rätt sömnig tjej, (and damn proud of it..)
Då man arbetar två jobb, åker mycket bil och har tidiga mornar så behöver man börja lyssna på vad kroppen behöver för att orka. Då jag haft en lång dag på jobbet så kan jag med enkelhet packa ihop och gå mot sängen vid halv tio, då brukar sambon fråga om jag verkligen skall gå och sova redan och jag nickar gäspar och drar fötterna efter mig genom lägenheten mot sängen.
Jag tror inte bara mitt sovande har med mycket jobb att göra utan också min genuppsättning kan ha ett finger med i spelet, detta förklaras bäst med en historia från min barndom:
I mellanstadiet fick vi en rituppgift av fröken hon sa ”Rita av er familj då de utövar sina hobbys”
Jajamänsan! Jag visste precis vad jag skulle rita. Min 4år äldre storebror fick en glad streck-mun, keps, golfklubba och golfboll, min mor låg i sängen och sov med ett leende och långa sträck till stängda ögonlock och min far låg med sin svarta musching på soffan och sov nöjt med ett böjt sträck till glad mun han också.
Nu blir det ett litet hopp i historien men förhoppningsvis förstår ni varför i slutet.
Jag har mild dyslexi, eller värre är det egentligen med siffror.
Det var inget jag fick hjälp med under skoltiden utan detta har jag fått reda på då alla betyg redan var satta, Då förstår ni nog att skoltiden var tung, det var många gånger som jag kände mig missförstådd då lärarna tyckte att ”Emma försöker inte” även fast jag lagt ner hela min själ i uppgiften. Då det var några månader kvar innan jag skulle gå ut nian så hade jag ofullständiga betyg, detta gjorde att jag riskerade att inte få gå vidare till gymnasiet. Mina kloka föräldrar gav mig en morot för att orka.. ”Emma om du klarar detta och kommer in på gymnasiet så skall du få en hund”
Jag som längtat efter hund så länge jag kunnat minnas såg min chans, Jag pluggade som jag aldrig pluggat förut, tog alla extralektioner det fanns.. skrev nationella och klarade mig precis! Gick hem och slog näven i bordet och sa åt familjen ”Då kan vi börja leta hund då”
Vi går innanför grinden till kenneln och det yrar av valpar och tusentals svarta prickar flyger förbi oss i högljudd lek. Jag kommer ihåg att leendet var så stort att kinderna värkte, "tur man har öron så inte leendet går hela vägen runt" som min far brukar säga. Jag frågar ivrigt ”Vilken är det vi skall kolla på?” Kennelmamman pekar inåt huset och säger ”häråt” vi följer nyfiket med allihopa.
Där inne under köksbordet ligger en liten Dalmatinervalp ihoprullad till en liten boll, sovandes.
Kennelmamman förklarar att han sover för det mesta, att han är snäll som Ferdinand. Har ni sett kalle ankas jul? i Ferdinand då matadorerna ropar ”Tjoho, Honom skall vi ha!” Det var ungefär så vi reagerade. Det var ju honom vi skulle ha i denna sovande flock.
Simba Kullnamn: Ers Majestät
Emma & Simba 2006. (vilken känsla för mode jag hade)
